Första recensionen
Livet är underbart.
Judisk italienare Guido klara allt i livet med humor och så kallade ”pranks”. Han blir kär i en lärarinna som han uppvaktar med sin fantasi och humor. Dem gifter sig och får en söt pojke, en så söt liten pojke att han kunde varit med i en Ralph Lauren katalog.
Filmen utspelar sig under andra världskriget och hela familjen hamnar i koncentrationsläger någonstans i Tyskland. Större delar av filmen utspelar sig i koncentrationslägret där Guido och sonen är tillsamman, men dem har ingen aning om mamma lever eller var hon är.
Guido sliter (som man gjorde i ett koncentrationsläger) hela dagarna och med sin fantasi lurar han i sin söta son att dem är i en semesterby. Så sonen förstår inte att dem är på en dålig plats.
Det här är den första filmen jag har öppet fällt en tår till. En (som min vän uttryckte sig) sjuktfin berättelse. Pappan blir i slutet avrättat och skämtar till det så att sonen inte ska förstå att det är sista gången han ser sin papp. Och när den söta pojken blir räddad av amerikanska soldater och återförd med sin mamma får jag gåshud så glad man blir. Det hjälper också att pojken är så söt och pratar italienska, det hade inte blivit samma gulliga genomslag med en rysk pojke med stor näsa och sneda tänder. Ultimat film om man ska mysa i soffan med en storbystad blondin, eller brunett (men inte små bröst).
