moviemeter

Brian föds samma år som Jesus i en liten hydda utanför Betlehem.

En dag, när han tar sin vanliga morgonpromenad, förväxlas han med den jämnåriga Messias och hans liv blir en enda härva av under, religiösa tecken, politiska intriger och befolkningens hyllningar. Och från början till slut driver gänget från Monty Python om Jesus påstådda liv.

En underbar film som sprider glädje. Man går och tänker på den flera dagar efter man sett den. Life of Brian är makalöst rolig, fömodligen Monty Pythons bästa produktion.
Det som är kul är att de har valt ett känsligt ämne, nämligen en av världens största religioner. Hade Life of Brian varit en flopp så hade alla religiösa människor sågat den istället tystnade de religiösa massorna.

I Life of Brian är Monty Python i sitt esse och ni som inte sett den bör se den. Tycker ni inte detta är kul, borde ni slappna av och försöka skratta åt förlöjligandet av ett seriöst ämne. Det saknas samhällskritiskfilm i dagens samhälle. Jag vet inte vad det beror på, men man kan ju inte ens rita en skämtteckning av Mohammed utan att det blir världskris. Vi måste lära oss att kunna skratta åt allvarliga ämnen det hjälper. Jag lovar.

Jägaren Llewelyn Moss stöter en dag på något väldigt ovanligt. Mitt i öknen ligger en massa sönder skjutna lik, vapen, heroin och 3 miljoner dollar. Han tar sin chans i livet och stoppar pengarna i egen ficka. Vilket var kul för honom, tills han märker vilken psycho killer som också är ute efter pengarna.

No Country for Old Men är ganska svårdefinierad. Det är ingen ren och skör action film. Det är inte heller någon drama. Det är mer en svettig thriller med action och lite dramatik. Det bästa med filmen är det imponerande skådespelet från de tre männens jakt. Jägaren som har pengarna, mördaren som vill ha pengarna och polisen som vill veta vad som händer i hans stad.

Karaktären som Javier Bardems spelar lönnmördaren lyfter hela filmen. Den karaktären är ungefär lika viktig som Hannibal i Hannibal. Han säger inte så mycket, men det gör honom bara mer obehaglig.

Handlingen är ganska vanlig får vi ändå säga. Det känns som att många andra filmskapare hade gjort en blockbuster med 100-tals explosioner. Istället är filmen mer bygd på tystnad och filmens odramatiska sett gör den väldigt dramatisk och fantastisk. Snyggt, våldsamt, tyst, läskigt och femman sitter som handen i handsken.

Filmen börjar en solig morgon i hamnen. En båt har hittats brinnande med en jäkla massa lik. Det visar sig har varit någon form av gängkrig under natten. Och de två överlevarna är en svårt skadad man som ligger på intensiven och Verbal Kint som hamnade hos polisen. Verbal Kint förhörs av polisen och hela filmen består av han märkliga historia som började för ett par veckor sedan i New York.

Jag vill inte berätta mer om en sinnesjukt bra film. Styrkan ligger helt klart i berättelsen, det är en nagelbitare all the way. Och filmen blir bara bättre ju fler gånger man ser den, eftersom den har så många olika nyanser som man inte märker vid första titten. Vad gäller slutet så har man lyckas väldigt bra, i dag är det så mycket snack om knorrar hit och överraskningar dit och visst det är kul med filmer som har en sjuk twist. I slutet av The Usual Suspects ligger styrkan i ratt man kan lista ut vad som kommer att hända om man sett alla ledtrådar. Där ligger också nöjet i att se filmen flera gånger.

Ska jag tipsa om en film som man ska köpa och inte ladda ner. Är det den här filmen. För den förtjänar en plats i landets alla dvd-hyllor.

http://www.youtube.com/watch?v=1nlEaKHqX-o

Två barn och två ilskna skilda föräldrar. Där mamman är lite mer ilsken än pappan eftersom han har hittat en ny flickvän som Jackie inte tycker om. Hon tycker inte att det är en bra förebild för hennes barn. Och när Jackie senare får reda på att hon är dödsjuk blir hon tvungen att omvärdera och känna att hon kan lämna hennes barn till en omtänksam styvmamma. Jackie spelas av Susan Sarandon och Julia Roberts spelar styvmamman.

Step Mom är min Akilles häl på riktigt. Det finns ingen film som får mig att må så dåligt och grina så mycket. Vilket beror på att det är så lätt att ta filmens handlingen och flytta den till sitt eget liv. Att ens mamma är döende. Att hon dessutom vet om det och därför har tid till ett fruktansvärt avsked. Varje gång och alla som jag har hört har sett filmen har varit tvungna att ringa sin mamma vid filmens slut.

Step Mom är en extremt fin film och skall ses med omsorg och näsdukar.

500 Days of Summer är en kärleksfilm i moderntappning. Den är rolig och omväxlande. Den handlar om en halvnördig grabb/man som träffar en tjej som heter Summer och blir storm förälskad. Men det är ingen klassiks förutsägbar kärleksfilm. För filmen innehåller även en hel del hjärtekrossande scener.

Tom (Joseph Gordon-Levitt), en pessimist och hopplös romantiker, blir förkrossad när hans flickvän Summer (Zooey Deschanel) gör slut.För att förstå vad som gick fel tänker Tom tillbaka till olika perioder under deras 500 dagar ”tillsammans”. Slutsatsen blir inte alls den han väntat sig.

Ondskan, filmatiseringen av Jan Guillous tuffa ungdomsår. Det är i alla fall vad den slätkammade herren säger. Jan eller Erik som han heter i filmen spelas av Andreas Wilson. Och det handlar om hur han blir relegerad från det kommunala gymnasiet och hamnar därför på internatet Stjärnsberg. Stjärnsberg är sprängfyllt av rik adelsungar som tror att det feodala samhället kvarstår. Men Erik vägrar att lyda deras årder, vilket leder till en del konflikter. Han lyckas i alla fall att skaffa en utbildning, en bästa vän och en finsk flickvän.

Det är i stora drag vad filmen handlar om. Och det är en bra handling och film. Det finns inte jättemycket bra svenska filmer men ondskan är en av dom. Speciellt kul är att det utspelar sig i 50-talets Sverige vilket är kul att se. Det är bra filmat, bra manus, ganska snygga kläder och underbara ungomdsskådisar. Ondskan kommer nog att räknas som en svensk klassiker (även om jag är för ung för att uttala mig om något är en klassiker).

George Clooney spelar mannen som är helt nöjd med att pendla 90 % av året. Hans jobb är att flyga runt till olika företag för att göra det som chefen inte vågar. Nämligen sparka folk. Han är den bästa på det han gör och han verkar trivas med sitt jobb och sina flygtimmar. Under en affärsresa träffar Ryan (Clooney) en intressant kvinnan som ter sig vara han soulmate. Hon är nämligen precis som Ryan en mästare på att samla poäng på olika företagskort. Ryan har nämligen ett mål med sitt resande. Att bli en va sju som har rest över 10 miljoner miles (tror jag att det är). Han får i alla fall överlägset bäst förmåner med ett sådant kort hos American Airlines.

Ryan och den här kvinnan som han träffat möts på olika platser i Amerika när dom pendlar till samma stad. Med den här kvinnan märker Ryan att det finns viktigare saker än status på flygplatsen. Tills hon sviker honom och Ryan inte ens får ut lycka av att han får sitt 10-miljoners-kort. Det sker några fler dramatiker under filmens gång plus en hel del komik. Hela filmen går i alla fall ut på att man först får se en känslokall Ryan utvecklas till en helt annan person.

Handlingen låter kanske som en typisk klyscha om en framgångsrik man som lessnar på status och pengar. Tillskillnad från vanliga klyschor kommer handlingen i Up in the air som en oväntad överraskelse. Det kanske är mer drama än komedi vilket gör skratten mer oväntade och uppskattade. Och det är bra komedi istället för snubbelhumor. Det är verkligen en skön film som visar hur livet kan bli då man måste välja inriktning. Vilket i en blivande students hjärna kan frambringa en del ångest. Clooney gör också filmen till extremt sevärd.

The Boat That Rocked utspelar sig på en flytande priatradiostation 1966. När rockmusiken gjorde sitt intåg i England spelade BBC bara 45 minuter popmusik om dagen. Det behovet löstes genom att radiostationer som filmens Radio Rock sände från båtar på Nordsjön.

På Radio Rocks radiobåt hamnar Carl. En tonåring som relegerats från skolan och i hopp om bättring skickar hans mor honom till hans gudfar som driver stationen. Man kan säga att han hamnar i dåligt sällskap. På båten får han nämligen ta del av gudfaderns rock-liv.

Filmen följer Carls och alla radiopratares liv på båten. Där kvinnor inte har någon plats. Utan fraktas på och av båten som om de vore meningslös frakt. Samt hur en minister för krig mot piratradio.

The Boat That Rocked är en skildring av en verklig hädelse. Med gräddan av den brittiska skådespelareliten. Och jag jämför den gärna med An Education fast med mer komik i den. Det finns alla karaktärer i denna 60-tals baserade film. Hippies, rock n rollers, agenter och strikta ministrar i skräddarsydda kostymer. Något som är fantastisk med Dj:sen (hur skriver man Dj i bestämd form plural?) är att dem är coola men också väldigt töntiga. Jag gillar i alla fall den här filmen det är en snäppet högre komik än dum dummare och även ett inslag av historia.

För Alfie (Jude Law) går livet ut på att njuta av allt vad kvinnor kan erbjuda. Alfies liv består av vin, kvinnor och kläder. En limousinkörande playboy. Hans liv är nästintill perfekt. Med sin charm lindar han kvinnor runt sitt finger och är kollega med sin bästa vän.

Det här är killen som fixar en trekant på krogen, men samtidigt kan charma sin äldre granne så att hon städar hans lägenhet. Det är ett konstant flöde av kvinnor i hans liv. Tills han ligger med sin bästa kompis största kärlek. Då tar filmen en helvändning. Alfie börjar fundera om livet har mer att erbjuda än flyktiga romanser. Och i så fall, vad?

Då och då i filmen vänder sig Alfie mot kameran och berättar precis vad han tänker och tycker. Och under hela filmen är det som om att kameran är en del av hans liv. Ett slags bollplank. Vilket gör att filmen känns väldigt personlig.

Det är sådan här filmer som jag försöker ta till mig och själv använda mig av när jag raggar på klubbar. Men gör inte de, det funkar aldrig. Det bevisar i alla fall att Alfie är en riktig grabbfilm med en kvinnlig touch. Jag tycker att det är en kanon film. Den skänker ett visst välbehag. 4 av 5 trollstavar

an börja med att säga att jag är uppväxt med en inbiten Rolling Stones fan tillika pappa. Och jag själv har växt upp och blivit ett mist sagt lika stort fan. Det går inte en dag utan i-poden med Rolling Stones i öronen. Därför förväntade jag mig mycket när jag och pappa skulle se en dokumentär om Stones av ingen mindre än Martin Scorseses. Jag förväntade mig en dokumentär om Stones-familjens liv, om fyllehistorier, om tjejer. Ja, om rock n roll livet.

Men ack så fel jag hade. Det hela började bra med en entusiastisk Keith Richards som skulle visa något för Scorsese som bara Keith kunde se. Efter det blir dokumentären bara scenbilder. Filmen är inspelad under två konserter i New York på en förhållandevis liten och intim scen. I publiken skymtas stjärnor som Bruce Willis, Benicio del Toro och familjen Cliton. Och det är ju coolt. Fast det är ingen dokumentär, det är bara ett ihopklipp av  ett 20-tal Stones låtar. Framträdandet är fantastiskt filmat och visar verkligen att ett rockband med 60plusare kan svänga. Fast som ett stort fan är det ingen ny fakta. Plus några enstaka klipp från gamla intervjuer med Keiths minst sagt hjärndöda svar.

Nej, Shine a Light var en stor besvikelse. Det är en av dom bästa konserfilmerna någonsin men också ett stort missat tillfälle av Scorseses att inte filma bandet backstage. Därför hoppas jag starkt på Johnny Depps dokumentärfilm om Keith Richards liv. Depp regisserar dokumentären som en hyllning till legenden och som tack för inspirationen till rollen Jack Sparrow.

I typisk Quentin Tarantinos maner blir Inglorious Basterd en film av ett antal olika historier som vävs ihop. Personligen älskar jag filmer där slutet och handlingen inte är självklar.

Filmen utspelar sig i ett Frankrike under ockupation av nazityskland. Nazitysklands regering ska mötas på en biograf i frankrike, en trupp amerikanska judar med Brad Pitt i spetsen får i uppdrag att spränga biografen. Biografen som i sintur ägs av en judinnan som nästan dödades av den ökända Hans ”judejägaren” Landa. Och i hämnd vill hon elda upp biografen med Landa i och resten av nazismens gräddhylla.

Filmen är stundtals bisarrt blodig och detsamma gäller större delar av dialogerna. Och det krävs en Quentin för att kunna skriva om och stundtals driva med en av världshistoriens värsta händelser. För Inglorious Basterds är en blandning av skärrande action och extremt bisarr komik. Jag tror att man antingen älskar filmen eller hatar den och tycker att den är osmaklig. Jag älskar den i alla fall. Fram för allt för att det är en naziskildring där man äntligen tar kol på Hitler.

En stark film om Hitlers sista dagar och undergången är en ganska snäll titel. Den borde ha fått ett mer äkta namn t ex det gick käpp rätt åt helvete. Ja, jag tror att vi alla vet vad som hände under Hitlers sista tid men jag tar det en gång till (den snabba versionen).

Ryssland börjar artilleribeskjuta Berlin som utav bar helvete. Hitler gömmer sig i en enorm bunker med tron att han kan rädda sitt tredje rike. Medans han sitter under marken brakar helvetet löst ovanför honom. Den röda armén fullkomligen våldtar Berlin. När Hitler nås av denna nyhet tar han livet av sig, med både en giftkapsel och ett skott i huvet. Vad är det då som gör denna Hitlerfilmen bra?

Enligt mig finns det bara en anledning. Att den känns så fruktansvärt autentisk. Hitler ser ut precis så som man föreställt sig, samma gäller de andra höga hattarna inom nazismen (Himmler, Göring etc.). Och beter sig precis som man föreställer sig att dom gjorde. Hitler är en sjuk man, både fysiskt och psykiskt. Och större delar av befolkningen i bunker fullkomligen älskar Hitler.

Filmen är fantastisk. Sammansvettsnigen mellan våldet ovanför bunkern och de obehagliga filurarna nere i bunker gör filmen till en obehagligt kliande thriller. Trots att filmen egentligen består av dialog efter dialog och scener som man sett en gång innan så tappar jag aldrig intresset. Ska man bara se en nazifilm ska man se Der Untergang.

Det här är nog den första filmen som jag uppfattade som en riktigt bra film. Det är en fantastisk skildring av maffiabossen som styrde Chicago genom mutningar och våld. FBI-agenten Eliot Ness (Kevin Costner) samlar ihop tre ytterligare agenter och till sammans svor dem på att krossa gangstervärldens kung Al Capone (Robert De Niro). Tillsammans bildar agenterna de omutbara, dem står emot allt. Stora summor pengar och fram för allt våld. Sean Connery spelar en av de fyra omutbara och han besegrar maffians med sitt eget mantra: Skjut snabbt, och skjut först!

De Omutbara har kommit att bli en klassiker bland maffiafilmer. Även om den ibland kan känns lite väl hjälteaktigt så är den baserad på en äkta händelse. Vilket enligt mig gör den ännu bättre. Och vad gäller musiken så kan man bara lyfta på hatten. Musiken lyfte större partier av filmen. Ökar spänningsmomenten och sänker stämningen under motgångar. De Omutbaras musikläggning visar hur stor del musiken utgör i en film.

Det är en solkar fem av fem. De Omutbara är en blodig och finessrik gangsterrulle. Där fina skådespelare avlöser varandra och där spänningen är på topp, trots det givna slutet.

En klassisk actionrulle, enligt min Pappa och han har kanske rätt. På ena sidan har vi Al Pacino som spelar den tuffa LA polisen Vincent Hanna. Han har offrat sitt privatliv för hans hängivelse till sitt yrke. Och på den onda sidan har vi en kriminell herre vid namn McCauley som spelas av Robert DeNiro. Han har en slapp inställning till livet. Att man inte ska vara tillräckligt fäst vid något för att lämna det bakom sig på 30 sekunder. MaCualey ängar sig åt väpnade rån och då kan den inställningen kom väl till hands.

Filmen handlar helt enkelt om hur deras vägar möts i en mycket intensiv jakt. Heat är en mörk film som till stor del utspelar sig i LA:s skummare kvarter där belysning av någon märklig anledning aldrig existerar. Man får se McCauley och Hanna förfölja varandra i en cirkel tills de möts i en sista sammandrabbning, och vilken sammandrabbning.

Nowhere Boy är filmen för alla Lennon fan. Det är nämligen en film som enbart handlar om John Lennons liv. Vad jag har googlat fram kommer den att mestadels handla om Lennons kvinnor, främst hans mor och moster. Den kommer naturligtvis också att handla om hur Lennon skapade the Beatles. Och vad som se i trailern är precis det jag kräver av en bra film. Snygga kläder, bra musik, mycket tjejer/kärlek och en mystisk poplegend. Den verkar påminna mycket om An Education och Factory Girl vilket bådar gott. Jag tror stenhårt på Nowhere Boy.

En klassisk historia att storböla till. En stor familj där ett av barnen lider av någon slags cancer/leukemi. Den påminner väldigt mycket om filmen Step Mom, allt är nämligen inte bara sorgligt det är tonvis med bråk och några glada stunder.

This is some powerful shieeet. För jag tror jag satt och storbölade, chippade efter andan, torkade ögonen med näsdukar i säkert 70 % av filmen. Det känns fruktansvärt omanligt men personligen ser jag 2-3 sånna här filmer varje månad. Jag mår fruktansvärt under filmerna men när jag har fått gråta ut känns det som att hela kroppen är återställd.

Jag kan inte säga att det är en speciellt bra film, men i min ”storböla till”- samling ligger den i topp.

James Franco (från spiderman) har rollen som den snygge men lite märkliga James Dean. Franco är som gjorde för rollen, plus att han är väldigt lik originalet. Filmen handlar om Deans korta men ganska framgångsrika liv. Han hinner bara med att göra två filmer och börjar snabbt tjäna bra med flis. Och som cool hollywood-stjärna måste han ha en cool hobby, snabba bilar, som tragiskt nog blir hans död.

Det här är en rörande tragedi om en man vars liv jag hoppas hade fått fortgå. Den utspelar sig på 50-talet (big thumbs up) med snygga kläder och bra musik. Se James Dean istället för någon transformersliknande skit som man glömt fem minuter efter att den är slut.

4 av 5 mustascher

Sherlock Holmes, Guy Ritchies filmatisering av tidernas mest kända fiktiva deckare. Sherlock spelas av Robert Downey Jr och Sherlocks kompanjon Wattson spelas av Jude Law.  En drygt två timmar lång film med fantastiska bilder från ett industrialiserat London. Guy Ritchie är känd för att filma lite annorlunda, men på ett bra sätt. Han gör det lite mer spännande att se filmen och ett bra manus och handling med hans sätt att filma blir kanon.

Filmen handlar om hur Sherlock och Wattson ska jaga en mördare som rymt från sin egen grav. Ganska enkel handling, men med Guy Ritchie liknar det ingen annan thriller-deckare.

Det fantastiska med hur Ritchie framställer sina skådespelare. Han väljer sköna personer och verkar låta dem spela själva. T ex när han, i Snatch låter Brad Pitt spela en smutsig gispsy och inte alltid ha bar överkropp. Brad Pitt kommer för övrigt spela skurk i Sherlock Holmes två.

Jag älskar denna film, har minst sett den 7-8 gånger. Och om ni gillar Sherlock så ska ni tittar igenom mer filmer av Ritchie, t ex Lock, Stock and two smoking barrels, Snatch och RocknRolla.

I Factory Girl möter vi Edie Sedgwick, 60-talets it-girl och Andy Warhols superstjärna. Hon spelas av vår superstjärna Sienna Miller, mmmh Sienna Miller.

”One person in the 60’s fascinated me more than anybody I had ever known. The fascination I experienced was probably very close to a certain kind of love.”

Med detta Andy Warhol-citat inleds filmen “Factory Girl”. Personen man syftar till var en av Warhols främsta protegér, Edie Sedgwick. Edie som kom från en minst sagt förmögen familj av ”uramerikaner”, var lite av familjens svarta får med sina konstnärsdrömmar. Efter konststudier i Cambridge flyttade hon på 60-talet till dekadensens New York för att förverkliga dessa.

Edie blir nära vän med Andy Warhol och genom en kompis blir hon även ”tillsammans” med Bob Dylan. Ett triangeldrama med två av USA:s mest kända personer. Andy den konstiga konstnärerna och Bob en bad boy. Och Edie som försöker både att ha kakan och äta den, slutar med inget annat än ett drogmissbruk.

Jag vet inte om jag älskar den här filmen bara för att Bob Dylan och Sienna Miller är ett par, eller bara för att Bob Dylan är med. Eller för att hela filmen är en förklaring till vad låten ”like a rolling stone” betyder. Men jag vet att jag älskar den och Bob Dylans hitlåt har fått en helt ny betydelse för mina öron.

Ps. filmen innehåller världens sexigaste sexscen mellan Dylan (Hayden Christensen) och Edie. Och det är som vanligt i 50-60-tals filmer extremt snygga kläder, speciellt Bod Dylan vilken man.

Jag läste om Con Air innan jag valde att se den. Filmen handlar om ett 10-tal amerikanska fångar som ska flyttas till ett nytt fängelse via flyg och fångarna lyckas snabbt kapa planet. I kampen om deras frihet blir det några konflikter mellan fångarna och mellan poliser och fångarna. Det tycket jag lät som en skön actionfilm att se innan man somnar för kvällen, plus att det fanns några tunga namn i rollistan Nicolas Cage, John Cusack, John Malkovich och Dave Chappelle.

Con Air är så dålig som amerikansk action film kan bli, filmen är full av patetiska försök att vara seriös. Och man förstår att Cage har miljoner i skulder när han ska gestalta en god familjefar som också är en superhjälte.

Con Air påminner väldigt mycket om våra svenska försök till actionfilmer, t ex filmerna om Johan Falk, Hotet m.m. Dem vill så mycket men faller platt. Lägg inte en timmer och tretio minuter av ert liv på Con Air.

Vilken skitfilm